Nils Nordlander

Typ av person

Fysisk person

Efternamn

Nordlander

Förnamn

Nils

Titel

Kyrkoherde

Levnad (start)

1796-07-30

Levnad (slut)

1874-04-24

Hem land

Sverige

Hem län

Västerbotten

Hem kommun

Skellefteå

Hem socken

Skellefteå

Hem ort

Skellefteå

Födelse land

Sverige

Födelse län

Ångermanland

Födelse socken

Torsåker

Födelse ort

Vik

Anmärkning

1834, 38 år gammal utnämndes han till kyrkoherde i Skellefteå regala pastorat, vartill han så gott som enhälligt blivit vald: "Troligen var detta första gången som skellefteborna fått den präst, som de själva valt". När Nordlander tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Skellefteå landsförsamling innebar det ett uppbrott från en ställning nära händelsernas centrum i Uppsala och Stockholm.

Hans första gärning på den nya orten var att ta itu med fattigvården. Han försökte också arbeta mot fylleriet och var den drivande kraften bakom inrättandet av såväl Skellefteå Allmänna Läroverk år 1861 som en brandstodsanordning år 1848, och han föreslog inrättandet av samt deltog i direktionen av den första sparbanken i bygden. Därtill föreslog han inrättandet av en lantbruksskola i Skellefteå och läggandet av nya vägar.

Hans förslag var en stad med stapelrätt mellan Skellefteå kyrka och Skellefte älv, och där måste mark köpas in och staden byggas. Han engagerade sig i problemet med kyrkstaden vilket sedan ledde till det egentliga stadens Skellefteås bildande år 1841.
Så blev han den drivande kraften bakom stadsbildningen och räknas därmed såsom stadens grundare.
Utöver sina lokala engagemang engagerade han sig i den för tiden livliga diskussionen om Svenska kyrkans enhet och organisation, samt blev även en stark röst avseende kyrkohandboken, psalmboken och katekesen.

I sitt äktenskap med Anna Maria Gestrin hade han två söner och fyra döttrar. Den äldre sonen blev generaldirektör och chef för Telegrafverket, den yngre blev vice häradshövding. Två av döttrarna blevo gifta den en a med sågverksägaren C Rönngren, den andra med överjägmästaren O.C.H. Grahl.
Dottern Anna Nordlander utbildade sig vid Kunliga Konstakademin.

Från Gustaf Renhorns Gamla stadsbor :

NILS NORDLANDER,
kyrkoherde och kontraktsprost, f. 30 juli 1796 i Viks by, Torsåkers socken, son till skepparen Daniel Nordlander och h. h. Greta Abrahamsdotter. Fadern hade deltagit i Gustaf III:s krig mot Ryssland och därvid erhållit tapperhetsmedalj. Han framlevde sina sista år hos sonen i Skellefteå och hans käraste sysselsättning var att arbeta i en smedja, som fanns i prostgården.
N. blev student i Uppsala 1818 och prästvigdes 1821. Blev därefter kallad till huspredikant hos grevinnan Charlotta Mörner, änka efter överståthållaren Carl Mörner. Redan i unga år kom N. att röra sig i kretsar, som stodo hovet nära, och var väl anskriven hos Carl XIV Johan, som år 1833 utnämnde honom till hovpredikant och året därpå till kyrkoherde i Skellefteå. Vid valet hade han erhållit alla röster utom sju och troligen var det första gången Skellefteborna fått den präst de själva valt.
Den nye kyrkoherden var en man med utmärkta lärdomsmeriter. 1827 promoverades han till fil. mag., avlade teol. kand. 1832 och utnämndes till teol. doktor 1845. När han tillträdde pastoratet var han i sina bästa år. Redan genom sitt yttre imponerade han: en storväxt man med kraftiga anletsdrag och en tordönsstämma, som fyllde den stora kyrkan. För övrigt var han en god deklamatör och stämman kunde ibland övergå till gråtmildhet. På äldre dagar rördes han till tårar på predikstolen. Men läsarna satte inte högt värde på hans tårar. »De voro frusna och när de föllo, skroppe' de' mot predikstolen», sades det. Helt vanvördigt kallades han ibland »SkrålNisch oppi gålom» av församlingsborna. Doktor N. höll på ett visst lagom i gudaktigheten. Han predikade ett sant och riktigt Guds ord men ansågs mycket högkyrklig av de väckta. Han nekade att hålla bibelförklaringar på de bönemöten, som läsarna höllo i den Edelstamska gården å Kyrkobordet. Dessa anklagade honom t. o. m. för irrlärighet och i det yttrande domkapitlet begärde av Nordlander, yrkade denne på att klagandena skulle behandlas med mildhet och överseende. Något småsinne fanns inte hos honom och hans tolerans verkade lugnande på sinnena.

Ett axplock av hans predikoämnen må här anföras: 2 sönd. efter Trett. »Var i sällskap med goda människor.» 7 » » Tref. »Guds barns eviga härlighet, uppenbarad i i ljuset av Christi förklaring.» »Ett välsignat besök i Herrens hus» (Fariséen och publikanen). 15 » » »Den angelägnaste omsorgen.» 20 » » » »Rätt medlem i helga manna samfund. — andel.
fattig – delaktig i tro, kärlek och hopp.» 23 » » » »Huru vi skola bestå inför Herren på Domens förfärliga dag.»
24 sönd. efter Tref. »Jesu trösterika försäkran, att döden är en
sömn.» Midfastosöndag. »Det lilla brödet bliver tillräckligt för många,
när Jesus välsignar det.»

»Rik som prosten i Skellefteå» var ett gängse uttryck om doktor N. Han förde ett stort och gästfritt hus. Första majkalasen i prostgården voro omtalade och när ungdomen växte upp, uppfördes sällskapspektakel vid dessa tillfällen. Hemmet utmärktes av fin bildning, konstnärligt och musikaliskt. Doktor N. själv ägde både poetisk talang och konstnärliga anlag för målning och teckning. Bl. a. utförde han en oljemålning av sin företrädare, doktor Ström, med sonen sekter Ström som modell, vilken lär ha varit förvillande lik sin fader.
Doktor N. var den störste jordbrukaren i församlingen. Bostället brukades av tjänare och dagsverkare. Själv var han uppe kl. 6 varje morgon och såg till att var och en utförde sitt arbete. Hans försök med silängar i dälden norr om Klockarberget (»Den sjungande dalen») voro föremål för Hushållningssällskapets stora intresse. Vattnet leddes från den s. k. Dömantjärn, där lämningar av dammar ännu finnas att se. Han visade sig i allt ha en vaken blick för det, som kunde främja församlingens sedliga och ekonomiska utveckling. När han tillträdde pastoratet, hade församlingen genomlevat sju missväxtår. Stor fattigdom rådde, och fattigvården var betungande. Men detta berodde ej blott på missväxten utan kanske ännu mer på det myckna brännvinssupandet. Handlandena i kyrkostaden hade brännvin till en av sina förnämsta handelsvaror. För att om möjligt hämma brännvinsinförseln och superiet lät doktor N. upprätta en beräkning på kostnaden av brännvinsinförseln, som enligt tulljournalerna belöpte sig till 80.000 kannor och sålunda kostade socknen mycket mera än de många missväxterna. Här var ett kräftsår, som doktor N. ej tvekade att ta itu med. Han vände sig till ortenshandlande och förmådde de flesta av dem att avstå från all brännvinshandel varvid vite bestämdes för den, som bröt mot denna överenskommelse. Men så snart detta blivit känt, hitsände en Umehandlande, konsul Glas, 20.000 kannor brännvin på en gång, som mottogs av en fältjägare i Hedensbyn. »Hvad skall det icke hafva för elak werkan på den goda reformen, som herr hofpredikanten sökt stifta genom de förnämsta handlandes i Skellefteå ingångna förbindelser att ej hemtaga och afyttra denna farliga wara», skriver Abr. Hæggström i sin dagbok och utbrister därefter: »Ja, Gud förhjälpe oss från detta lands plågoris.»
I det Nordlanderska hemmet var brännvinet bannlyst och inte ens, när Carl XV som kronprins gästade Skellefteå prostgård, bjöds brännvin. Ortens tidning, Fjällörn, skämtade häröver: »Och i ett hus, där nykterheten, — en plåga svår likt trånga skor — strängt hyllades av far och mor» etc.
Doktor Nordlanders bemödanden att hindra brännvinsflodens framfart motarbetades ej av ortens egna köpmän utan av grannstädernas, Umeå och Piteå handelskårer. De båda städerna intrigerade var för sig för att behålla inflytandet över Skellefteå. Då mognade hos doktor N. tanken på en stads anläggande i Skellefteå. Och denna tanke vann bifall av landshövding G. A. Montgomery, som livligt tillstyrkte Skelleftebornas ansökan om en stapelstad i socknen.
Angående platsen för den tilltänkta staden rådde stor meningsskiljaktighet. Storkåge by och marknadsplatsen Körran, där gården Nordanå nu ligger, hade sina olika förespråkare, tills den av doktor N. och åtskilliga verkägare i orten föreslagna platsen på Norrböle bys ägor avgick med segern.
Redan år 1844 synes Kungl. Maj:t ha fattat sitt nådiga beslut ifråga om stadsanläggningen på Norrböle bys ägor, men först året därpå avslutades med kungl. sanktion köpet av hemmanen nr 6 och 8, där den nya staden skulle byggas. Förtjänsten av Skellefteå stads anläggning tillkommer i första hand doktor N., och staden har all anledning att hylla honom sin upphovsman. Men landshövding Montgomery bör också ha sin del av äran. Han upptog med känsla och övertygelse Nordlanders förslag och förde inför Kungl. Maj:t Skelleftebornas talan på ett sätt, som ledde till resultat.
Doktor N. var även stiftsombud vid riksdagen och som sådan motionerade han om ett läroverks inrättande, vilket även kom till stånd genom Kungl. Maj:ts nådiga brev av år 1860. Framför allt var han en praktisk man med utpräglat ekonomiskt sinne och var outtröttlig, då det gällde att höja välståndet i Skelleftebygden. Han tog initiativet till flera ekonomiska inrättningar i bygden, bl. a. Skellefteå sparbank, och vid hans död funnos församlingens kassor i bästa skick. Själv hade han stiftat en donationsfond för beklädnad av fattiga skolbarn. Hans eget bidrag var 2.000 kr., vartill församlingen bidrog med lika stor summa. Fonden bär namnet efter upphovsmannen.
Under de s. k. svagåren tog han initiativet till bildande av den s. k. nödhjälpsfonden, avsedd för fattiga i nödårstider. Den bildades genom sammanskott av såväl husfäder som barn och tjänare och själv skänkte han 2.000 kr. till fonden. Vid hans död uppgick den till 38.000 kr. vartill kom 1.000 kr., som skänktes av hans sterbhus i st. f. en den tiden ståndsmässig begravning.
Men hans ekonomiska beräkningar kunde ibland slå slint, t. ex. då ett par mindre bemedlade personer kommo för att ta ut lysning. »Men, Herre Gud, gott folk», kunde den myndige prosten säga, »vad skall ni leva av, det blir en hop med barn och bara fattigdom.» Och så kunde det hända att han vägrade dem lysning. Följden blev att många älskande flyttade samman och levde som äkta makar utan lysning och vigsel. Efterträdaren doktor Brandell fick sedan stor möda att genom vigsel sanktionera de fria förbindelserna. Och kontrahenterna själva tyckte då, att det var onödigt med vigsel på gamla dagar.Kraft, klarsynthet och rättvisa utmärkte doktor N. och han ingav och åtnjöt stor respekt. Det berättas, att när han ett år fram på sommaren återvände från riksdagen fick han se en kornåker vaja på kyrkogården. Hans mycket ekonomiska fru hade i samråd med v. pastorn låtit plöja upp och beså en oanvänd del av kyrkogården. Doktor N. mulnade vid åsynen härav, men innan folket dagen efter kommit i rörelse, låg åkern avmejad av prostens drängar.
I 40 år tjänstgjorde doktor N. i församlingen. Efter två år av ålderdomsbräcklighet avled han den 24 april 1874. Sedan år 1828 var han gift med Anna Maria Gestrin; f. 1802, dotter till prosten Nath. Gestrin i Markim och Maria Magdalena Pihlman. Doktorinnan N. avled 16 nov. 1887 hos den äldste sonen Daniel. Doktorinnan var en liten fin människa med vackra anletsdrag men hade ett strävt lynne. Hon var dessutom känd för sitt ekonomiska sinne. När hon som änka flyttade från Skellefteå, tog hon bl. a. med sig ett stort parti björkved från boställsskogarna, men Skellefteborna stoppade transporten och hon fick lämna ifrån sig veden i Ursviken.
Doktor Nordlanders barn voro följande:
1) Daniel Enoch Nathanael, f. 3 jan. 1829 i Uppsala, överstelöjtn. och adjutant hos Carl XV. Utnämndes till generaldirektör och chef för telegrafverket. Död ogift i Sthlm 27 febr. 1890;
2) Nils Johan, f. i Skellefteå 14 nov. 1834, v. häradshövding, e. o. fiskal i Svea hovrätt. Död i Sthlm 17 mars 1866;
3) Maria Magdalena, f. 7 okt. 1836, gift 1859 med sågverksägaren Carl Eric Rönngren i Frostkåge. Död i Sthlm 24 febr. 1874, där hon sökt bot för sin sjukdom (kräfta i halsen). Efterlämnade en son;
4) Emma, f. tvill. 1839, förkylde sig under skridskoåkning och dog 1869;
5) Emerentia, f. tvill. 1839, gift 1887 med överjägmästaren Oscar Eugén Hjalmar Grahl i Skellefteå. Efterlämnade en son;
6) Anna Catharina, f. 26 mars 1843, hade ärvt faderns konstnärliga
anlag, fick utbildning hos Höckert och studerade i Paris. Hon »framstår som en av de rikaste måleriska begåvningar vårt land någonsin haft» och »skapade ett måleri av en dämpad men mystiskt skimrande skönhet och en färgyta av så ädel glans och med en så levande penselskrift, att det inte finns många motstycken därtill i svenskt måleri» (Gotthard Johansson). Hon avled i Sthlm 28 april 1879. Ett porträtt av fadern, målat av hennes hand, finnes i landskyrkan och en replik i Skellefteå museum.

Kommentarer

Om du har foto, video, ljudinspelning, föremål eller något annat som du vill dela med dig av, skriv gärna några rader om det. Så kontaktar vi dig!