Header

Beskrivning:XXI. Johan Berglund, maskinist, föddes d. 21 mars 1825 och var son till hemmansägaren Olof Olofsson-Berglund i Kåge och hans hustru Lena Greta Nilsdotter, syster till Maja Lisa Söderlund, “profetissan från Storkåge”. När denna en gång skulle inställa sig till kansliförhör i Umeå, skjutsades hon dit av systersonen Johan, och man torde ej gissa fel, om man tar för givet, att den resan blev livsavgörande för den nittonårige ynglingen. Maja Lisas tro, mod och ståndaktighet måste ha verkat starkt uppfordrande i positiv religiös riktning. Likväl var den unge Berglund inte genast färdig att gå ut som en kristen. Hans omvändelse var en Jakobskamp. Själv berättar han härom: “Jag tänkt’ som en Jakob. Var e så att Jakob kund brottas med vår Herre, nog kund’ jag också frest’en ett tag”.
Några år därefter var Berglund anställd och bosatt vid Johannesfors sågverk i Klutmark, som ägdes av kapten Nikanor Sandström. Sågverket låg emellertid illa till för transporter av det sågade virket och nedlades. I stället byggdes Sävenäs ångsåg vid Skellefteälvens mynning. Berglund flyttade ned till Sävenäs och efter att ha avlagt maskinistexamen i Härnösand, anställdes han som maskinist vid sågen, vilken befattning han innehade i över 30 års tid. När han slutade sitt arbete erhöll han medalj för långvarig och trogen tjänst. I sin krafts dagar bekläddes han också med en del förtroendeuppdrag. Han tillhörde kyrko- och skolrådet i många år. År 1878 invaldes han i länsskolrådet jämte collega Gunterberg och consul Häggbom. Var tillika landstingsman och stod på förslag till riksdagsman, som han dock avböjde.
På 1870-talet blev doc. Simon Brandell församlingens kyrkoherde och denne insåg snart, att lekmännen också borde vara med i församlingsarbetet. En söndag hade doctor B. hållit en bibelförklaring i stadens bönhus och bland åhörarna befann sig Berglund. Efter föredraget kallade doct. B. fram Berglund och sade till honom: “Hör du, Johan, du ska börja föreläsa ute på Sävenäs. Vi präster ska vara på så många ställen i församlingen, så vi kommer inte så ofta dit”. – “Ja, nog jär i se tala”, sa Berglund på sitt landsmål,”och int’ jär i odjärf, men i hav se svårt att vänd tale” (tala högsvenska). “Ja ja, det gör ingenting”, svarade doc. B, “tala bondska du”. Och därvid blev det. Berglund talade sin dialekt och bondebefolkningen förstod och uppskattade honom. När han ibland talade i stadens bönhus vinnlade han sig om att tala högsvenska, men då han blev ivrig, glömde han av sig och talade bondska. Men ingen hittade på att klandra honom för det.
Han började alltid sina föredrag med att läsa någon vacker psalm och oftast var det Lutherpsalmen nr. 133 “Kom helge Ande, Herre god, besök vårt hjärta, giv oss mod” etc. Till en början läste han ur Luthers kyrkopostilla och ibland avbröt han läsningen med orden: “Hören åt, lärofadern är sträng”. Så småningom började han också med egna förklaringar eller som det hette “talte nage ord mella raom”. Längre fram behandlade han aftonsångstexterna. Högmässa höll han aldrig. Några framstående predikogåvor hade han inte och ingen lärdom. Men han var djupt förtrogen med Guds ord och ägde en rik andlig erfarenhet och ett ovanligt gott minne. Han citerade ofta stycken ur Bunyans Christens resa och Det heliga kriget.
Hos sin kyrkoherde av B. också väl anskriven. I de stora missionsmötena vid midsommarhelgen var B. alltid med och deltog i diskussionerna med värdefulla inlägg.
Hans kristendom var en praktisk vardagskristendom i äkta Luthersk anda, och under vardagarna hade han liksom en skola för unga kristna i maskinhuset. Han var respekterad av alla och “aldrig har man hört ett ont ord om denne man”, sade en gammal man, som känt honom.
Hans röst var ganska entonig och ibland visade åhörarna trötthet. Då väckte han dem med orden: “Hör je vo isäg?” Ibland blev han själv så gripen av Gudsordet, att han grät och skellefteborna, som älskade ge vedernamn åt sina medmänniskor kallade honom “Skrål-Jani”. (Ett liknande fick också själve kontraktsprosten Nordlander, som helt vanvördigt kallades “Skrål-Nisch oppi gålom”). En gång när Berglund läste ur Luthers postilla, föll en tår ner i boken och han utbrast till åhörarnas förnöjelse: “Åh hut, hondena foll ner i boka”. Och på ett missionsmöte i kyrkan hände det en gång, att en av åhörarna spontant räckte honom en näsduk att torka de frambrytande tårarna med.
Som predikant var han gärna hörd och mycket anlitad. Han svamlade inte utan hade god reda med sig. Hans föredrag utmärktes av stor enkelhet och byggt på kristlig erfarenhet. Hans ord citerades ofta. “Ja, si Berglund”, var ett stående uttryck. “Ja, si då Berglund jär här, då jär i då riktigt tvungen gå i böna”, sa en gumma i en av byarna.
Som ett prov på hans stilistiska förmåga anföres här en liten vers, som han skrivit till en liten dotterson, som avled i späd ålder:

Till livet blev du född
att uti dop mottaga
rättfärdighet och frid
av Jesus, dig förvärvad.

Den gamle hedersmannen avled den 9 maj 1900 i lunginflammation och när han fördes upp till landskyrkan för att jordfästas, vajade flaggorna på halv stång hela vägen från Sävenäs upp till staden. Dåvarande comminister Alb. Markgren jordfäste honom med utgångsorden: “Saliga äro de döda som i Herranom dö hädanefter” och tecknade därvid huvuddragen av hans liv. I ord och handling hade han framburit vittnesbördet om Kristus och med skäl kunde han kallas: “En trogen arbetare i Herrens vingård”. Om Berglund har fällts följande omdöme: “Han hade tillkämpat sig en sådan ödmjuk lydnadsställning i sitt gudsförhållande, att han kom att öva ett stort och djupgående inflytande på sin omgivning” (Carl Edqvist). Om ödmjukhet vittnar också den vård å landsförsamlingens kyrkogård som utmärker hans sista vilorum. “J. Berglunds familjegraf” är den enda inskriptionen jämte bibelcitatet Ebr. 10:23-25.
Vid 24 års ålder hade B. gift sig med Maria Johanna Fahlgren, dotter till hemmansägaren Lars Jakobsson Fahlgren i Myckle. Fru B. var född 15 okt. 1824 och hon överlevde sin man i nio år till den 21 april 1909. Fyra döttrar och en son föddes i deras äktenskap:

1) Maria Magdalena f. 14 aug. 1854 död 1925 gift med sjöcapten P. A. Bergstedt i Ursviken, f. 1842 död 1910. (14 barn).
2) Ida Lovisa f. 6 aug. 1858 död 1938, gift med överlotsen J. G. Wikström i Ursviken f. 23 jan. 1859 död 4 nov. 1924. (10 barn).
3) Nils Johan f. 17 okt. 1862, stadsläkare i Skellefteå, provincialläkare i Vindelns distrikt 1913 och sedan i Söderhamn, där han dog 1918. Gift med Maja Ullström f- 1872, död 1945, dotter till kapten C. W. Ullström och hans maka, född Flodmark. (3 barn).
4) Nina Johanna f. 16 april 1865 död 1925, gift med materialförvaltaren Oscar Eriksson i Sävenäs.
5) Anna Laurentia f. 8 aug. 1868. Lärarinna. Tjänstgjorde i Bergsbyn, Brännan, Kåge och andra platser i förs. Gift med sjöcapten John Jonsson i Sundsvall. Båda makarna avledo år 1932.
Publicerad i Skelleftebladet 1946-02-09.

Typ av person:Fysisk person

Levnadsperiod:1825-10-27 – 1900-05-09

Födelse land:Sverige

Födelse län:Västerbotten

Födelse kommun:Skellefteå

Födelse ort:Kåge

Verksamhet / yrke:Maskinist