Header

Beskrivning:Gift med Margrete Furberg.
Far Hjalmar Furberg.
Mor Maria f Lindberg (sondotter till Moses Lindberg, Kågegården).
Syster Elsa Lindström (f 1918 d 2014, gift med Sven Lindström Frostkåge).
Bror Olle Furberg f 1930.
Bror Sven-Erik Furberg

Foto på Cewe i Skellefteå Museums samlingar se SM DIG 06988.

Typ av person:Fysisk person

Levnadsperiod:1916-10-19 – 2006-05-19

Alternativt Namn 1:Cewe Furberg

Hem land:Sverige

Hem län:Västra Götaland

Hem kommun:Göteborg

Hem ort:Göteborg

Födelse land:Sverige

Födelse län:Västerbotten

Födelse landskap:Västerbotten

Födelse socken:Byske

Födelse ort:Ostvik

Födelse bygggnadsnamn:Furbergsgården Björkhammar

Berättat:Om Cewe i Finska vinterkriget
Vintern 1940 var snörik och extremt kall. En vecka var det -50 grader i Västerbotten och första gången som man stängde skolorna av detta skäl. På vägarna såg man mellan snödrivorna oftast bara gengasvedssäckarna på busstaken. Där kom också de många och långa karavanerna av vitmålade militärlastbilar på väg med frivilliga till Finska vinterkriget. Jag minns än den dagen när en av bilarna bröt sig ur kolonnen och svängde in på gården (Björkhammar). Det var Cewe som var på väg och ville hälsa på och berätta. Det var spännande tyckte jag och jag minns att när han åkte igen gick mamma in i kammaren och grät, något jag inte då förstod.
Vi fick ibland någon rapport från honom om hur det var, inte minst hur kylan tog många liv “i onödan”. Många finnar hade med sig sprit och när de satt i något skyddsvärn drack de sprit och dog nästan omgående. Den iskalla spriten frös ihop halsen och tänkbart kvävdes de. Pappa skickade f.ö. en sovsäck gjord av en björnskinnsfäll till Cewe men den hann tyvärr aldrig ifatt honom.
Centralen för de svenska frivilliga var Rovaniemi som samlade i princip en hel division. Cewe körde ofta ammunition, vapen och förnödenheter till krigszonerna, bl.a. Salla. På lastbilen fanns bl.a. en vakt/utkik med maskingevär, bl.a. för att hinna varna för de ryska anfallen mot kolonnerna. Då stannade man och kröp under motorutrymmet som var det säkraste stället.
När man körde genom områden i frontlinjerna där det varit strider var de många av svenskarna som fick mentala problem. Dödade soldater kunde inte få ligga kvar varför de samlades i stora högar som eldades upp. Värmen gjorde att de djupfrysta kropparna under upptiningen började röra på sig och låta, även Cewes utkik fick skickas hem sedan bilen med plog framtill började kasta upp hela eller delar av döda förbi honom.
Mycket av det som hänt berättade Cewe när han kom hem, inte minst det som hände efter att Tyskland hade gått in i Norge. Officerarna i den svenska divisionen i Rovaniemi visste ju att något egentligt svenskt försvar inte existerade, varken i manskap, vapen eller inställning från svenska nazistvänliga. Man beslöt sig därför att “hjälpa till”. Hela den svenska divisionen marscherade (med bilar) mot Torneå, åkte över gränsen tog med sig tullmännen och klippte telefontrådarna. Några mil senar, i Kalix, släppte man tullmännen och fortsatte mot Boden. Först när man kom fram till fästningen blev militären där varse om händelsen, divisionen avväpnades och sattes “i förvar”. Efter en kort tid släpptes man ändå, återvände till Rovaniemi och hela affären tystades ner eftersom det var synnerligen genant att beväpnade trupper kunde hinna så långt in i Sverige utan att någon myndighet hade en aning. En “illasinnad” trupp kunde ju utan ansträngning ha intagit Sveriges då officiellt starkaste försvarsfäste. Först efter mer än 50 år har nu ett antal program berört händelserna.
I Finska styrkan var Cewe “Ali-sergeanti”, översatt kanske översergeant. Givetvis hade Cewe ned sig många “souvenirer” från kriget, både vapen, granater och granathylsor bl.a. inte minst även ryska (varma) filtstövlar. Vapnen minns jag så småningom lämnades in till någon myndighet, en handgranat testade vi för att spränga ett gammalt skåp (det och även Cewe är ju preskriberade nu). Någonstans har jag också en “Mannerheim-medalj”, fast jag är inte säker om det är Cewes eller pappas. Pappa var “Länsblockledare” i Västerbotten och hade mycket med finska flyktingar och deras boskap att göra när det gällde förläggningar bl.a. och fick ett antal dokument med tack.
På tal om “spännande” berättade Cewe bl.a. om en händelse söder om Salla. De var ju mycket kallt och på bägge sidor byggde man “korsos”, en sort grotta där man kröp ner och lättare kunde hålla värmen. En grupp finska skidskyttar, “de vita djävlarna eller spökena” som ryssarna kallade dem hade upptäckt en korso där ett kompani ryssar lagt sej för natten. 10 finska soldater tog på sig ryggsäckar, kröp ner i mörkret, strök en person över ryggen och om han inte hade ryggsäck stack man sin bajonett i honom – tyst och effektivt. 9 av de finska soldaterna kom upp igen och man misstänkte att den tionde nog tappat sin ryggsäck.
Jag kom nu ihåg att även min morbror Johan Lindberg (Spisen, Kåge) också var frivillig i Finland under vinterkriget. Han hjälpte till med att transportera sårade och flyktingar med sin lastbil mellan bl.a. Rovaniemi och Peetsamo, som då ännu var finskt. De kunde sedan fortsätta till England. Även han hade många berättelser om den hårda vintern, “passagernads” situation. bombanfall och beskjutning under transporterna, m.m.
Efter kriget var Cewe många år på sjön efter ett “misslyckat” försök med biffkor i Venezuela. I många år arbetade han hos Salen-rederiet, i början med mycket banantransporter från Sydamerika, där han slutade som maskinchef. Jag försökte tyvärr många gånger att få Cewe att berätta om sina äventyr i världen, inte minst för sina barn som han sällan träffade, men utan resultat. En del känner jag till via träffar med Cewe och även det hans fru Margrete berättat.

Nedtecknat av brodern Olle Furberg f. 1930 Björkhammar, Ostvik


Slaget vid Salla
Slaget vid Salla utkämpades 30/11 1939-28/2 1940 mellan finska och sovjetiska trupper nära Salla i norra Finland under vinterkriget. De sovjetiska trupperna hade order om att avancera genom Salla till Kemijärvi och Sodankylä, och därifrån till Rovaniemi på två veckor. Därefter skulle man gå mot Torneå och dela Finland i två delar. De finska styrkorna lyckades stoppa den sovjetiska framryckningen strax öster om Kemijärvi. Under de sista dagarna i februari 1940 ersattes de finska styrkorna av svenska och norska frivilliga från stridsgruppen SFK.