Sågverk

Bild som illustrerar objekt c61-138994

Beskrivning: Arbetslaget vid Lejonströms sågverk 1897 eller 1899. Sågverksinspektor Ludvig Forsman (i helskägg) stående till vänster, kom med förslaget att alla anställda vid sågverket skulle avfotograferas. En solig och vacker söndagsmorgon samlades man strax norr om sågen i sluttningen vid landskyrkan. Det var först tänkt att avfotograferas framför såghuset men solen låg på så det blev framför kyrkan i stället.

Anmärkning: Originalfoto finns inramat i guldfärgad träram 32x26 cm i arkiv 4.

Objektnummer: C 00597

Ämne: Sågverk, Arbetare, Personal

Tillkomstperiod: 1897 - 1899

Motivkategori: Grupporträtt

Motiv - Land: Sverige

Motiv - Län: Västerbotten

Motiv - Kommun: Skellefteå

Motiv - Socken: Skellefteå

Motiv - Ort: Skellefteå

Motiv - Stadsdel: Prästbordet

Motiv - Underplats: Lejonström

Material: Acetat

Format: 6x7

Bildtyp: Repronegativ

Filstorlek: Bilden finns digital på CD 104 i närarkivet. Tiff, 300 dpi, storlek 64x48 cm, 7584x5632 pixlar, 41 mb.

Berättat: Berättat av Karin Berglund :
Jag vill gärna dela med mig av denna dikt som fanns i tidskriften Västerbotten årgång 1927. Författaren Henning Gustafsson kan vara den riksdagsman som Wikipedia har en artikel om här:     https://sv.wikipedia.org/wiki/Henning_GustafssonLänk till var man kan finna dikten finns i slutet av dokumentet. Den publicerades under en väldigt fin vinjettbild.

Vid Lejonström: Henning Gustafsson.

Sätt dej vid älven en sommarkväll och dröm vid den gamla bron!
En uttjänt soldat som lever på nåd, likt ett annat fattighjon.
Men förr han spelat en viktig roll i tjänst hos en gången ätt
och trotsat vårarnas vältrande is - ett envist timmerskelett.

Han var den till dopet som nyfödda barn och till vigsel so lyckliga par.
Och till slut ett sorgens och tårarnas tåg med en svartmålad kista han bar. Och längre ner stod en gammal såg med vattenhjul och turbin.
Den riven nu, men man lämnade kvar ett gammalt och fult magasin.

Och följer du älven en stycke till, ser du stugor ställda i rad,
- en lustig samling små gråa hus - det är socknens kyrkostad.
Med fönsterluckorna slutna och utan en skymt av folk,
så liknar varenda kåk en utdöd fågelholk.

Men än kan staden vakna till liv en bullrande lördagskväll.
Och ovanför synes kyrkan och vitmenat gravkapell.
För folket, som levde här runt ikring, predikade kyrkan om bot,
Och kapellet stod som ett stillnat men ständigt vakande hot.

En religion av postilla och katekes genom sekler i arv har gått.
En far som var nitisk med dom och straff, var den Gud de av fäderna fått.
Men folket kunde dock dö med sin tro, den lyste i dödsmörkret ner.

Men kan du begagna din fantasi, så växer sågen fram
och du hör hur ramarna gnissla och ser en sky av damm.
Det krälar folk mellan staplarnas led och lastningsbanor och skot,
och en brädgårdsfaktor springer runt med en ribba med franska fot.

På stabbarna sågas bräder och plank av skilda justeringslag.
Och solen skiner på blanka blad och bågarnas järnbeslag.
Och männen snegla mot närmaste lag - det är före ett golv eller två!
För tusan, pojkar, tag nya tag! Vi måste bli först ändå!

Men vad rör sig för underligt tåg på stranden vid Nordanå?
Det är fyra mörka, krokiga män, som sakta mot sågen gå.
Aha, de draga en pråm och backen är slipprig och hal,
och gräset är vått av dagg och stigen krokig och smal.

I pråmen postar en reslig figur i hemvävd vadmalskavaj,
en gammal kund vid det bryggeri, som lockar vid stadens kaj.
Han drack ju litet därnere nyss, det släckte hans törst en stund.
Men branden som bränner hans strupe blir värre för var sekund.

Hela hans varelse trånar dit ner, han måste tillbaka igen.
En kniv kommer fram - ett snitt i ett rep - på huvudet stå fyra män.
Tack och farväl! Nu gör pråmen och jag vid ölfabriken visit.
Det lättade allt en smula, ni behöver ej draga oss dit.

Det glider en lastad pråm från stranden vid Lejonström.
Den starka strömmen bär den fram i en sakta vaggande dröm.
Tänd er en pipa pojkar och vila kroppen en stund!
Men det gäller att passa pråmen, det är torka och älven är grund.

Så skönt att utan att jagas av tävlande arbetslag
få njuta som annat folk av en vacker och solhet dag.
Det är lätt att glömma ungarnas skrik och länsman och fattigdom,
när man glider fram vid en skogklädd strand och häggen står vit av blom.

Men vad nu! - Vi är ju på grönnan! - Nu gäller det pojkar! - Hugg i!
Här ska det visas vem som rår, en tjurig pråm eller vi.
Ro på! - Det skrapar i botten! - Vi är fast om ett ögonblick!
Nu står hon still och darrar! - Ro för tusan! -Så ja, det gick.

Men nu få vi hålla oss vakna, det här bör ej hända mer!
Men vad är det för stojande samling, där nere på bryggan jag ser?
Åh! Det är ju Johanna och Greta och Anna, pigor hos prostefar.
Hej, på er jäntor! - Ni har väl er hälsa och kärlek var?

Det är rätt, Johanna, gör ren innan helgen din friarstass!
Att du bor hos prosten hindrar väl ej att jag delar din halmmadrass?
Är det forsens sövande brus, som gjort, att vi somnat en stund och drömt
om ett liv, som fäderna levde - om ett folk, begravet och glömt?

En tid bekant genom sägner blott, men det är som vi såge däri
en skymt av dikt, en saga och sång - ett skimmer av poesi.

Men vad är det som krälar på vägen! Ett förkrympt och underligt djur?
Ett djur! Nej, en människa är det - en krokig och vind figur
och känd under namnet Pelle. Han trälat vid Lejonström,
och utan att knota levat det liv, som vi nyss sett i vår dröm.

Skall jag visa honom min dikt? Måntro han rätar på ryggen ett tag,
och blicken får glans och en inre glöd ger liv åt hans anletsdrag?
Kanske den gamle skall se dit bort mot platsen där sågen var,
och känna sitt hjärta skälva av fröjd vid minnet av gångna dar?

Nej, han såg nog ej mycket av poesin, han minns bara slit och slit
och tunga steg till ett stelt kontor att tigga bröd på kredit.
Han minns blott de gånger han sneglat mot nästa justeringslag,
och alla de nätter han vred sig i värk och längtade efter dag.

En dag med damma dödande slit och sedan en natt på nytt,
en natt med ångest och värk och slit igen, när dagen åter grytt.

- Förlåt, gamle hjälte, mitt joller om sagor och poesi!
Jag vill skriva en annan dikt, till en annan, sannare melodi.
Ej en dikt för att ära tiden, den gamla goda som gått.
Ty tiden är som en tavla - vacker på avstånd blott.

Och kanske om hundra år en poet ser fädernas liv dra förbi
Och gör vers om vår egen tadlande tid - med sagor och poesi.
Nej, samla jag vill er sega kamp; er svält, edra nätters gikt
och göra därav en mäktig sång, en brusande hjältedikt.

Ej en dikt om hjältar med svärd och gevär, ej om blod men om fädernas svett,
när de kämpat med plank och justeringssåg eller hemma med spade och spett.
En dikt, som visar för världen er tysta men mäktiga strid,
när utan att se det själva, ni byggde en nyare tid.

En dikt, som drager ur graven fram en samling små gråa män
och gör deras glömda minne känt bland barn och barnbarn igen.
Men orden en blek och blodlös bild av er ordlösa gärning ger.
Det är bättre jag blottar mitt huvud och tiger av vördnad för er.

Källa: årsboken Västerbotten 1927 s 56-58

    https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1927.pdf

Genom artiklar i Norra Västerbotten från 1929 fick jag för första gången se bilder på min farfars far och min farmors far. Jag förstod då att det måste ha funnits ett gruppfoto, men jag har inte sett det här tidigare. - De finns med i fotot ovan men tyvärr är upplösningen inte så bra att jag kan vara säker på vilka de är. Däremot finns det andra som känns igen på skägget....

En av pojkarna i första raden, troligen nr 7 från höger, hette Axel Andersson från Degerbyn. Som vuxen blev han författare. Kring 1929-1930 publicerade han en serie porträtt på Lejonströmsarbetarna i Norra Västerbotten: "Ur ett bildgalleri av f.d. Lejonströmare". Porträtt, dvs han gjorde en kortare beskrivning av dem och varje artikel illustrerades av ett porträtt. Porträttet var en teckning, som jag nu förstår måste vara baserad på detaljer ur just detta gruppfoto. Men de tecknade bilderna i tidningen ser ut att vara spegelvända. Kanske beroende på tekniken. Att ta bilderna direkt från detta foto och trycka i tidningen hade säkert varit omöjligt. Ganska många av karlarna bodde i Lund och de är oftast släktingar till mig. Därför har jag sparat ner ett antal av artiklarna. Artiklarna finns i den nu digitaliserade Norran och kan nås på denna länk:     http://ssfske.se/info/pdf/tidningsfynd.pdf?20201112

Rubriken är alltid något i stil med "Ur ett bildgalleri av f d Lejonströmare" och datumen på de scannade artiklarna är mellan 1929‐01‐29 och 1930‐05‐27. Axel Andersson, skribenten, arbetade på Lejonströms såg som barn och lärde känna profilerna på arbetsplatsen. Han var född 1884. Hans far hette Lars Andersson och jag tror jag har lokaliserat fadern som mannen i fjärde raden bakifrån, nr 8 från vänster, med hatt och stort vitt skägg. - Bilderna/teckningarna som publicerades i tidningen är ofta spegelvända.

- - - - - - -

Axel Andersson, Degerbyn skrev:

Det skulle egentligen blivit bara de äldre Lejonströmarna som det var meningen att "föreviga", varför det må ursäktas att i samlingen av de erfarna "gubbarna" som var för sig gjort sina insatser vid sågverket, kommer med en obetydlig pys. Men bliva dessa rader ett slags komplement till den bild som var införd i föregående nummer.

Den lille gossen här ovan och "ribbstickaren" vid kantbänken de hörde ihop. Jag var så liten då jag skulle börja knoget, att jag nödgades lägga ett par plankbitar på den upphöjning som byggts vid kantbänken. Där hade jag att stå med ögonen på skaft och så fort brädan eller plankan lämnat trissan, kasta den ned på golvet. Hur ofta jag råkade kasta bräderna i huvudet eller på händerna på den s, k. "bräddragaren", har jag ingen räkning på, men att det hände rätt så ofta det minnes jag. Livligt påminner jag mig även hur sömnig och tung jag blev om nätterna. Och hur jag frös om fingrarna på senhösten. Men bäst som jag stod där och blåste på fingrarna och lät "knekten" ramla ned under bänken gav "ribbstickaren" mig en ordentlig hurvel över de blåfrusna fingrarna. Ja, det kunde även förekomma att jag fick litet av tobaksbussen över mina nävar. och då njöt min stundom nog så hetlevrade kamrat, som var gamla karlen. Men han var bra också, och oftast en rolig kurre. Då jag blev sömnig sökte han liva upp mig med sina skrattretande minspel och låtsade ömsom gråta och skratta.

Det är nu länge sedan, Johan, och nu har du vandrat av till det okända.

A-l A-n.

- - - - - - - - Johan var alltså inte hans pappa Lars Andersson, utan en av de andra "gubbarna". Jag lägger in artikeln om hans pappa också. Hoppas allt får plats i den här skrivrutan på hemsidan.

Lars Andersson kan som sagt vara mannen i fjärde raden bakifrån, nr 8 från vänster, med hatt och stort vitt skägg.- - - - - - Lars Andersson, Degerbyn. Namnet Lars Andersson hör till de förnämsta av de olika namn som äro knutna till Lejonströms verks historia. Detta namn hade en särskilt god klang vid Lejonström och det är glädjande att kunna skriva detta. Alla visste vad gubben A. gick för. Hans duglighet vid sågramen och hans egenskaper som människa och kamrat: en omutlig redbaret och i sitt uppträdande sansad och alltid orubbligt lugn, hade förskaffat honom allas respekt och aktning. A. var en av sågverkets äldsta arbetare. Han var baksågare. - Ack, så roligt det var att gå till sågen med middagsmaten. Far satt uppe vid dörren och väntade: hans hakskägg kände man på långt håll så väl igen. Men det var stundom rätt så krångligt för en liten parvel att taga sig uppför den branta "rännan", ty där var det i regel slipprigt och otäckt på grund av alla de barkbitar som brukade samlas i timmerrännan. Och så fick man lov se upp då timmerkedjan kom vinande, kastade uppifrån såghuset. Inne på sågen fick jag åka på timmerkälken, då stockarna gått igenom ramen, vilket för en pojke var rätt så roligt. Och när jag så skulle bege mig hem igen mötte jag alltid en "bräddragare", som hade förlorat ett par fingrar. Han frågade mig jämt "vilken mössa jag hade i dag, om det var Albins eller Viktors" (mina äldre bröder). - Lars Andersson var bl. a. vad man kallar "huggstark". En gång råkade han stiga fel vid norra ramens kedjekälke, trampade under kedjan och blev fastklämd. Det var ett under att inte benet blev krossat. Sedan gubben fått samla sig lite grand och styrkt sig med en dryck vatten, linkade han åstad och lade in ett nytt ombyte stockar igen, precis som om ingenting att fästa sig vid hänt. Alla tyckte ju att han var alldeles ovanligt tålig av sig.Han kunde också vaka som ingen annan (Jan-Karlsa torde i det avseendet ha varit en god medtävlare). Det förekom mycket ofta att A. sov endast ett par timmar på dagen, då han hade nattskiften.vid sågen. Stundom arbetade han utan avbrott halvtannat eller två dygn.Ja, han var en arbetsmyra som knappast någon annan av sin samtid. Och en ”Lejonströmare” som verkets ägare hade heder och en ovärderlig nytta utav. A-l A-n. (Axel Andersson, hans son)

Personrelation

Syns i bild: Ludvig Forsman; sågverksinspektor, Axel Andersson

Grupperingar


Källhänvisning

Showing qrtag"Sågverk", Skellefteå Museums digitaliserade objekt och samlingar, hämtad 29 mars 2024
https://samlingar.skellefteamuseum.se/objects/c61-138994/

Kommentarer om “Sågverk

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Om du har foto, video, ljudinspelning, föremål eller något annat som du vill dela med dig av, skriv gärna några rader om det. Så kontaktar vi dig!