Header

Beskrivning: Obduktionsbord som är tillverkat av trä med en lös bordskiva som är försedd med kanter som rinnskydd och ett avtappningshål. Det rektangulära stativet har en ände med högre ben och en med kortare ben vilket gör att bordskivan får en liten lutning. Bordet är målat i en brun kulör och kommer från förra hälften av 1800-talet enligt Uno Lindberg som var kyrkovaktmästare. Bordets kanter är skadade och tappen saknas.

Gåva Uno Lindberg, kyrkvaktmästare.

Landsförsamlingskyrkans likbod tillkom 1842. Där förrättades ibland obduktioner, vilket kan förklara hur det kom sig att bordet lämnades till museet av kyrkvaktmästaren. Likboden användes i vanligt fall till att förvara lik inför begravning, särskilt under vintern när marken var tjälfrusen. För att liken inte skulle börja förruttna på sommaren så konstruerades det även en underjordisk del av likboden, där liken kunde förvaras vid en lägre temperatur.

Obduktioner blev obligatoriska vid misstanke om brott under första hälften 1800-talet. 1734 års lag hade i Missgärningsbalken förkunnat att rättsväsendet hade en skyldighet att undersöka misstänkta dödsfall, men en rättsmedicinsk obduktion var inte på tal förrän 1807. Då utkom ett kungligt brev med förtydliganden av vissa lagar, som sade att vid dråp så borde kroppen besiktigas av läkare eller fältskärare. 1824 utvecklades detta ytterligare med en kunglig förordning som sade att rättsväsendet hade en skyldighet att låta kroppen undersökas av läkare vid dödsfall där misstanke om brott förekom. Parallellt med rättsväsendets utvecklande hade även Sundhetskollegiet (nuvarande Socialstyrelsen) 1818 tagit fram en obduktionsstadga som förklarade hur en obduktion borde gå till. Under 1820-talet kom flera förtydliganden och utvecklingar om hur s.k. medikolegala undersökningar borde gå till.

Obduktionen utfördes oftast av en provinsialläkare med ett flertal vittnen. Det var inte ovanligt att en "kyrkans man" var med under obduktionen, utöver läkaren, en representant för rättsväsendet samt två lekmannavittnen. Platsen för obduktionen specifierades också. En lugn, avskild plats där läkaren kunde arbeta ostört och med bra ljus var eftersträvansvärd. Likboden var redan separerad från det vardagliga livet och lik kunde förvaras där i väntan på obduktion. Likboden har även ett fönster i söderläge som kan ge ett gott ljusinsläpp vid obduktionen.

Källor:
Gustafsson, Tony. "Läkaren, döden och brottet : studier i den svenska rättsmedicinens etablering". Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. 2007.
Rönngren, Yvonne. "Den gamla likboden lever vidare". Norran. 2014-07-17.
Österström, Marcus. "Ogärningsron – platsen där straffet fortsätter i evighet". Västerbotten förr & nu. 2024-03-30.