Header

Beskrivning: Jakob Nilsson (1848-1923) eller Jakob-Nischa, som han allmänt kallades, levde under åren 1848 - 1923 och var född på Slind 13.

Kåseri skrivet av Linnea Persson (född Hedlund) och publicerat i Norran på 1970-talet.
- I vår tid finns inga original. Allt är jämnstruket. Från babykorgen till graven lever vi, skolas, bor, äter och sover på samma sätt. Vi likna små apekatter, som måste härma varandra. Det var en av våra äldre vänner, som leddes vid vår tids utveckling.

På tal om original så hade vi ett praktexemplar här i bygden vid sekelskiftet. Han hette Jakob. I yngre år hade han färdats vida omkring, men på äldre dar kom han åter till sin hemby, och satte allas fantasi och tungor igång kring sin person. Jakob gick alltid med en skinnväska på ryggen. I den förvarade han färdkost. Han tiggde aldrig, utan betalade med några ören det bröd, smör och den kärnmjölk han behövde. Så skulle det vara.

Som tonåring var min nyfikenhet kring Jakob oerhört stor. Ur farmor kunde jag lirka ut, att som ung hade Jakob varit en stilig man från ett burget hem. Föräldrarna ville, att han skulle äkta Stor-Maja från grannbyn. Det blev så. Maja var en duktig kvinna, som älskade feta kor och bördiga fält. Jakob däremot var en drömmare och friluftsman.

Jakt och fiske var hans stora hobby, men att sprätta lort och gräva i jorden, det intresserade honom föga. Maja gnodde på sitt sätt och manade på Jakob, men vips så var han borta! Hon skällde ut honom för lättja och tog, likt Xantippa, till det dagliga gnatet. Jakobs känsliga sinne leddes vid vardagens mångahanda. Han blev mager och hålögd och en natt blev hans sinne så omtöcknat att han sprang ut i småbyxorna och tände på deras gemensamma hem. Då lågorna fladdrande upplyste tunet hoppade han omkring och sjöng ut sin längtan efter frihet: - O, du härlighetens sken, korta byxor och långa ben.- Så långt enligt farmor. Men sen dess har många år gått.

En dag då jag sprang och plockade konvaljer vid älven, kom Jakob emot mej. Han såg trött och ledsen ut. Några pojkar slängde glåpord efter honom. Han stannade, satte ned skinnväskan och plockade upp tunga stenar ur den.

- Nu har de rackarna fyllt sten i väskan, mens jag tog en lur i ladan.- Han vände sin sorgsna blick mot mig och fortsatte.
- Du lill-Svea, han kallade mej så fast varken jag eller någon i min familj bar det namnet, har aldrig varit stygg bara talat vänligt till mej. Du förstår, lilla vän, det är inte roligt bli gammal, trött och föraktad. Och med en suck satte han sig på strandkanten.
Nu har jag min chans, tänkte jag och slog mig ned framför honom. - Farbror Jakob, som färdats så vida kring, och sett så mycket, berätta något äventyr, bad jag. Han tog mössan från huvudet så att sommarvinden fick leka med det grå, toviga håret och solen bryna det fårade ansiktet, som skymtade fram. I näsborrarna hade han stoppat konvaljer för att riktigt kunna njuta av deras doft. Han hade den vanan.

Han strök sig över det toviga skägget och fick en fjärrskådande blick. Du förstår, när jag var ung hade jag gjort en stor förseelse och blev satt på tukthus. Jag lät dock mina naglar växa långa och starka, med dem lirkade jag opp skruvarna i ett fönstergaller varefter jag smög mej ut en afton efter kvällsvard. Jag kröp under en höhässja som stod i närheten. Där tänkte jag ligga till efter midnatt. Men bäst som det var hörde jag hundskall. Det blev starkare och blandat med mansröster. De kom närmare och nu förstod jag den beska sanningen. Konstaplarna var redan på jakt efter mej och i sällskap med en hund, som skällde ilsket i mitt öra. Men vad nu? De ”hutade” åt hunden och drog honom i kopplet från hässjan med orden: - Du borde veta, att Du har en annan jakt i natt. Snart var allt tyst och stilla igen i den ljusa sommarnatten och jag vågade helt försiktigt titta fram. En katt satt på höhässjan. De goda makterna hade bistått mej.

- Nu förestod en mödosam färd mot norska gränsen. Jag fick både frysa och svälta, men till slut var jag över i alla fall. Norrmännen är humana och trevliga. På den tiden var de dock ganska misstänksamma mot svenskarna. Jag snacka norska så gott jag kunde och vann deras förtroende. Jag påpekade svenskarnas okristliga förstörelselusta, när de vänt sig mot Guds högborg i Norge, Nidarosdomen, och skjutit sönder deras torn. Det talet ingav förtroende, och jag fick tillfälligt arbete litet varstans.
Ofta tystnade Jakob och strök sig tankfullt över skägget.
- Än sen?
- Fisket på västkusten gav mej en ej föraktad sjövana. Efter ett par år tog jag lejd på en atlantångare och for västerut. För en skälig penning köpte jag ett begagnat positiv. Därefter hade jag inte så stora bekymmer för min existens, fortsatte Jakob. I Minnesota var det gott om svenskar, och det kändes på sätt och vis som om jag kommit hem.

Jag hade samlat en ganska vacker sparkassa, men jag ville inte gå på banken med den, har alltid haft mina egna tankar om banker, börser och dylikt. Men inte ville jag bära så mycket pengar på mig heller.

En morgon när jag var ute på jakt, kom jag till en liten sjö. Vid stranden låg många gamla vindfällor. I ett ihåligt träd fann jag ett bra gömställe för mina styvrar, som jag förvarade i en gammal tobakspung.

Det gick en tid. Jag kände mig nöjd med mitt liv och mitt gömställe, och gladde mig mycket åt att min penningpung blev så stinn.

En afton, då jag skulle besöka min natursköna bankplats, stelnade jag till av onda aningar.På långt håll hörde jag häststamp och gnägg. Jag ålade fram till en skyddad utsiktsplats. Jo, sanna min aningar! Där hade en grupp indianer slagit läger för natten. Jag drog mej diskret tillbaka för att avvakta deras avfärd morgonen därpå. Du förstår, lill-Svea, att med pengar följer oro och bekymmer, så underligt som det än låter. Glad var jag, när jag dagen därpå fann min kära penningpung.
Gubben försjönk åter i tankar...
- Nå, berätta mer!
- Det kusligaste jag varit med om var en vadhållning mellan två dumdristiga män.

En ny väg var nämligen bruten över en lid. Den var ovanligt jämn och rak. En av arbetarna påstod sig gott kunna rulla i en tunna utför branten och klara livhanken. Det blev en dispyt och slutade med vadhållning. En stor summa satsades.

När dagen var inne rustades det till folkfest med tusentals åskådare, som andlöst åsåg det ohyggliga spektaklet.

På högsta krönet kröp den dumdristige in i trätunnan, som bommades igen.
- Ett, två, tre! Tunnan rutschade iväg!

Början av färden gick bra, men sen kom tunnan ur jämvikt, och började hoppa och skutta som den värsta vildhäst. Den kastades ur banan och flög mot stubbar, stenar och träd, där den slutligen slogs sönder och den modige resenären blev svårt massakrerad. Bättre död kunde han ha fått - - -
Jag ryste och tappade all lust för flera historier.

På gamla dagar fick Jakob bo i en av byns fattigstugor. Hans luffarcirklar blev allt snävare. En dag drog granngårdsmora sig till minnes, att hon inte sett till Jakob på länge. Hon knöt på sig bomullshilkan och ginade över till honom. Mycket riktigt, han låg i sängen.
- Hur är det fatt Jakob? sporde hon med vänlig röst.
- Det är så dags, viskade han hest, och jag orkar inte stiga opp. Hon vätte hans torra läppar med vatten ur skopan.
- Var inte orolig, vi ska hjälpa dej!
- Tant Alma var en god och manhaftig kvinna. Hon ordnade till hemma i lillkammaren åt Jakob. Maken och sönerna fick spänna för Svarten och hämta Jakob, som blev tvättad och avlusad. Doktorn hämtades. Han påstod, att Jakob var utsliten likt ett gammalt urverk.

Jag vill påstå, att tant Alma var en hjältinna. Osjälviskt vårdade hon honom ömt och viskade bibelord i hans öra. Jakob fick slumra in i ro.

Anmärkning: Repro: Krister Hägglund, 2013.
I Norran 29/12 2007 finns det ytterligare en berättelse om Jakob Nilsson skriven av Ruth Karlsson, Medle.