Header

Berättat: Majorskan von Post. Ett märkligt livsöde, nedtecknat av Axel Andersson. Norra Västerbotten ca 1924. För omkring en mansålder tillbaka anlände en dag med skjuts till Skellefteå en långväga resenär en - ung, förnäm dam. Målet för den långa resan var prästgården, där den vackra, spirituella damen välvilligt blev mottagen av dåvarande doktor Nordlander. Sammanträffandet torde ha ägt rum under blandade känslor från ömse håll, hos främlingen emedan resan företagits mera av nödtvång än reslust och intresse, och hos prästmannnen därför att han åtagit sig att övervaka och ha under sitt hägn den en smula excentriska damen.
Hon föddes på ett gods nere i Södermanland och bar som flicka namnet Ulla Ridderstolpe. Vid 17 års ålder bortgiftes hon med en äldre officer, major Axel Rangel von Post. Denne hade varit gift förut och hade en dotter med sin första, avlidna hustru, en friherrinna Uggla.
Den unga kvinnan, som tvingats till denna förening, där rang och världslig värdighet av flickans föräldrar sattes som det förnämligaste villkoret när de skulle ge sitt samtycke till barnets giftermål erfor snart ej allenast att: giftermålet var ett olyckligt miss. tag, utan även att hon blivit länkad vid en man, som hon kände sig olycklig tillsammans med, en man som hon aldrig skulle förmå älska.
Det fanns en kusk hes majorens på herrgården. Denne var ung och stilig och — fru majorskan blev kär i kusken och en vacker dag rymde hon med honom. Efterforskningar igångsattes och inom kort hade man uppspårat det förrymda paret. Deras korta kärlekssaga fick en hastig upplösning. Den stackars, förkrossade frun fick utan vidare foga sig under den starkare makten och återfördes till sitt hem. Hennes man. majoren, vägrade nu att taga emot henne. Hans aristokratiska stolthet förbjöd något så genant o. för- ) ödmjukande. Hon upptogs i föräldrahemmet. En liten son hade hon med majoren. Så en dag beslöts att unga frun skulle få fara till Norrland. Man ordnade för färden och så anträdde fru Ulla en lång resa för att aldrig mer, återvända till hembygden. Vid 30-års-åldern fick hon hjälp att köpa fastighet i Ursviken. Hon öppnade nu skeppshandel och blev samtidigt ångbåtskommissionär, vilken syssla hon personligen skötte med någon gosses hjälp. Som en karl var hon ute i ur och skur, dagar och nätter då hon passade båtarna som kom in i hamnen eller seglade därifrån.
Hon talade ju främmande språk varför hon redde sig bra med sjökaptenerna och klarade, så kvinna hon var, med glans alla till hamntrafiken hörande sysslor och bestyr. Så småningom lät hon fylla ut kajen och byggde sig ett rätt stort hus i Ursviken.
Hennes företag gynnades av framgång och hon tjänade stora pengar bl. a. genom ett vittomfattande krögeri, som den tiden inte var så ovanligt.
Men hos den driftiga, energiska kvinnan förenades på ett olyckligt sätt stora fel med utomordentligt stora förtjänster; lika lätt som pengarna intjänades, lika lätt rullade de sin väg. Allteftersom hon åldrades blev hennes ekonomiska ställning alltmera prekär och till sist hade hon ingen annan utväg än att sälja alltsammans till en firma, Hall & Jacobsson,
Hon bodde sedan i den s. k. "övre gården” i västra byn och hade hos sig en karl - Moses Stenberg - född uppe vid kvarnarna i Degerbyn, vilken tjänat som dräng i många år hos henne.
Men nu var hon bliven alldeles ofärdig av reumatism. Han satt där han satt vid spiseln, grimaserade då plågorna som svårast ansatte honom och gned sina värkande lemmar.
Fru von Post hade svårt att finna sig i sin nya ställning. Hon ville framförallt reda sig själv. Efter någon tids vistelse i prästgården slog hon sig lös på egen hand. Hon började baka och servera kaffe och anordnade danstillställningar för stadens notabiliteter.
Fru von Post, som nu var bliven en liten tjock, rar och fryntlig gumma, knogade och bakade och sålde bröd och pysslade om sin Stenberg. Bakningen inbragte numera ej så stora slantar och man fick givetvis ej ha det alltför fett. Den nu avlidne kapten H. C. Klockhoff hade vid denna tid flyttat till Ursviken och hans fru skickade ofta sina döttrar upp till fru von P. med någon god matbit, frukt eller annat. Denna om vänlig omtanke vittnande handling uppskattades också. Mottagaren såg däri deltagande välvilja, som hon sökte kvittera; de små tjänst villiga
fröknarna trakterades med kakor, vilka hori alltid hade på lager -- stundom nygräddade och varma. En dag kom en förnäm och elegant klädd fru in till herrskapet Klockhoff och presenterade sig som fru von Posts enda dotter. Hon var gift med en rik brukspatron Zethelius och bosatt i Skåne. Det var styvdottern till fru von Post. Hon hade kommit för att be modern följa sig och bosätta sig hos henne för återstående dagar. Men det ville modern ej. Böner, föreställningar och enträgna övertalningar hade ingen verkan. Hon ville dö häruppe där hon verkat så många år, lärt känna och hålla av befolkningen och där hon trots allt kanske haft sina lyckligaste dagar.
hennes f. d. dräng, Moses Stenberg, ägde ett uppodlat torp med åbyggnader vid kvarnarna i Degerbyn. Men nu var han som redan nämnts nedbruten och ur stånd att kunna utföra något tungt arbete och kunde således icke själv bruka sin jord. Fru ven Post eller majorskan --- vilken senare benämning hon nu alltid gick under var alltjämt uppfylld av ett rastlöst verksamhetsbegär. Hennes största intressen koncentrerade sig kring affärer i en eller annan gren eller någon sorts rörelse där hon fick utgöra den styrande och befallande, den drivande kraften, varigenom hennes alltjämt okuvliga lust att få syssla med litet av varje kunde finna utlopp.
Och en dag utvecklade hon för Stenberg sina nya planer:
--- Hör du, min kära Moses, låt mig övertaga ditt torp på arrende och så flytta vi till Degerbyn. Vi skola komma att få det mycket bättre där. Från kossorna finge vi då både mjölk och smör. Här i Ursviken är det ju oftast omöjligt att få köpa en mjölkskvätt. Och så hade vi liksom att hem....

Med sin pessimistiska syn på saken undrade Stenberg storligen huru en kvinna av hennes börd tänkte sig kunna gå i land med att sköta om ett jordbruk.
Men majorskan gav inte tappt.
- Var du bara lugn för der. saken, lille Moses. Därnere på min fars gods var jag med tjänstefolket på åker och äng, gick och slog med lie, körde hölass och mjölkade kor. Det skall gå och det kommer att gå som en dans, försäkrade hon övertygande och med ett godmodigt smil.
Underhandlingarna ledde till att majorskan skulle få arrendera torpet.
En dag syntes några flyttlass köra ut från ”övre gården" i Ursviken. Majorskan satt på en låda på ena lasset, nickande från sin upphöjda position till höger och vänster farväl åt de goda Ursviksborna. Färden gick till Degerbyn, närmare bestämt till "kvarnarna”, där hon nu skulle slå ned sina bopålar.
Det arrenderade torpet var försatt i någorlunda god hävd och kunde föda några kor. Majorskan hade nu att skaffa sig både piga och dräng, vilket kunde gå för sig då tjänarnas löner voro så ytterst blygsamma. En pigas årslön var den tiden knappast så stor som en dyliks månadslön i nuvarande tid.
Den forna aristokratiska damen var nu bliven en äkta bondemadam. Med fast vilja gick hon till verket, orädd för vilken syssla som helst. Snart fick hon dock erfara att det ville både mod och kraft till att med de små resurser hon hade, reda upp det hela. Ett torp är i alla fall bara ett torp och här på Västerbottens magra tegar fanns ej den jordmån som i sydligare trakter kunde giva så vackra och rika skördar När höet skulle bärgas var man med de redskap och metoder som den tiden användes, för litet folk och majorskan var för fattig att ha råd hålla någon lejd arbetskraft. Men hon erhöll slåtterhjälp gratis och för intet. Vid slåttern brukade arbetarna, som hade anställning vid den strax intill varande sågen efter arbetets slut om aftnarna följas till slåtteränget där många man med liar, förda av kraftiga armar, med liv och lust på en kort stund utförde ett gott arbete. Efter väl förrättat värv följde traktering – det var riktigt storkalas ska man tro för de hungriga arbetarna! En nubbe först över lag och så en splendid supé. Efter maten kaffe och bullar så mycket man orkade med.
Moses Stenberg bodde nu i den mindre byggnaden och knogade litet smått med laggning av gamla kärl. Inte kunde han hjälpa till något i ”antin”, därtill var han alltför skröplig med sin gikt i hela kroppen. Han måste nu jämt stödja sig på kryckor när han skulle förflytta sig. Knarrig och föga sällskaplig hade många års plågosamma krämpor gjort honom. Men majorskan stod högt i gunst hos honom. Hon gav honom nästan varje morgen en "knaber” och det tinade upp hans humör. Sprit var han nämligen svag för.
Majorskan hade fortfarande bakning till biförtjänst; hennes gamla kunder kommo alltemellanåt med sina beställningar. Då det brådskande utearbetet var undanstökat, hände det ibland att hon för veckor lejde en hjälpkvinna, vilken var henne behjälplig med baket. Brödet lades sedan i stora lådor, som sändes ner till Ursviken el. ler till staden, en del gick uppåt landet.
Genom långvarig övning hade hon förvärvat stor färdighet och så att säga "kommit på” bakningskonsten, ordentligt, vilket gjorde att hon som ingen annan amatör av yrket kunde sätta fason och smak på sina bullar.
Majorskan vad godhjärtad, givmild och en mycket präktig människa. En av hennes mest framträdande egenskaper var hjälpsamhet mot de fattiga, vilka hon alltid stod redo och villig att räcka en hjälpande hand. En gång i veckan hade hon för vana att skicka till de omkringboende grannarna som hade det trångt i det ekonomiska en stor bulle. Kom man på besök hos henne bjöd hon på mat och kaffe och när den besökande gick därifrån medförde han i regel ett större eller mindre knyte, innehållande något matnyttigt gott.
- Bara en liten smakbit till barnen, lilla madam Björk eller Berg. Håll till godo! - vidfogade värdinnan hjärtligt när gästen försökte med låtsade invändningar och protester.
I Degerbyn fick hon för andra gången besök av sina barn, denna gång av sitt rätta barn – sonen. Denne var då gift och officer i armén.
Majorskan avled 1876, något över 70 år gammal. Hon insjuknade i lunginflammation och inom tre dygn var den gamla damens livstråd avklippt. Hennes sista tjänarinna hette Karin, som gifte sig med en mjölnardräng, Lindgren, sedermera anställd hos kvarnägare Fabian Westermark. Karin hade ett barn, som dog samtidigt som majorskan, och deras stoft fördes samtidigt till graven. Efter majorskans svarta enkla kista följde den lillas vita, ledsagad av ett lika enkelt begravningsfölje ut till den fridfulla kyrkogården vid landsförsamlingens vackra kyrka där deras kvarlevor sida vid sida vigdes till den sista vilan i griftens sköte. Det var vid jultiden. Och så var denna kvinnas levnadssaga — märkligare än de flestas -- ändad. Men med saknad, vördnad och tacksamhet talte man ofta och många år efteråt om den blida, godhjärtade och fint bildade kvinnan, som kom från söderns land, förd av ödet upp till höga norden där hon fick föra en ojämn, stundom hård kamp för tillvaron. Och unga som gamla hade endast glada och angenäma minnen att tälja när man talade om Ursvikens skeppshandel eller om 'Majorstorpet” vid ”kvarnarna".