Header

Beskrivning:NICANOR SANDSTRÖM,
sjökapten och skeppsbyggmästare, disponent för Johannisfors sågverk, föddes den 23 maj 1812 och var son till sågverksägaren Joh. Sandström på Karlgård och hans hustru Eva Maria Nilsdotter. Han var den andre i ordningen och den bäst begåvade av dennes åtta söner. Fadern hade skeppsvarv på Karlgård och »skepp i sjön» och sonen kom att ägna sig både åt skeppsbyggarens och sjömannens yrke. Hans teoretiska underbyggnad bestod av någon enklare examen i byggnadsbranschen. Hans styrka var en praktisk begåvning i förening med företagaranda.

24 år gammal gifte han sig med Anna Lovisa Westling, dotter till inspektoren och sågverksdelägaren J. P. Westling i Lund och hans hustru Brita Marg. Sundström. På Böle-hemmanet nr 6 uppförde han på 1830-talet gården Strömsöhr (nuv. prästgården). Där anlade han också skeppsvarv och började med skeppsbyggeri. Av Abr. Hæggström på Johannestorp köpte han granknän, spiror och skeppsplank. Priset på granknä var 10 skilling.
Denna tid var Sandström i kompanjonskap med en sjökapten J. P. Pettersson. När firman Markstedt började sin trävarurörelse byggde Sandström deras första fartyg Concordia och några år senare Andrea Vilhelmina. Men Skellefteborna tyckte inte att Sandströms fartyg voro vackra. De liknade » långhalsetrön» (långhalsade tranor), sade man.
På 1840-talet stod det strid mellan Piteå och Umeå stads borgerskap angående utsträckta handelsrättigheter i Skellefteå. På en socknestämma 1841 beslöt man att sända representanter till Kungl. Maj:t för att avstyrka deras anhållanden. Och kapten Sandström uppträdde och erbjöd att med 100 Rdr. bidraga till kostnaden härför. Hösten samma år ingingo verksägare, handlande och hantverkare till Kungl. Maj:t med anhållan om en stads anläggande på Norrböle bys ägor. Bland de 19 undertecknarna stod även Sandström.
När så stadens grundläggning efter denna anhållan beslutats och tomter började säljas, köpte hr Sandström och Hällberg på auktion den 7 december 1846 tomten nr 95 för 223 kr. Hällberg blev ensam ägare till tomten, då Sandström följande år flyttade upp till Johannisfors i Klutmark.
Dessförinnan hade personliga sorger träffat honom. Hans hustru hade skänkt honom tre döttrar. Men efter den sista dotterns födelse förkylde sig den unga modern, enligt sägen under en åktur från Strömsöhr till Karlgård för att hälsa på svärmodern och avled. Samma år den 24 september 1841 avled även fadern, den rike patronen på Karlgård, varvid arvingarna fingo mycket att ordna om med arvet efter honom.
Den 16 februari 1841 hade patron Sandström ingått en överenskommelse med Klutmarks byamän om att uppföra en ny dammbyggnad i den s. k. Finnforsälven (eller Tvärån) och dit nedflytta Sandströms i Skråmträsk belägna gamla grovbladiga sågkvarn till det ställe byamännen utsett, 234 alnar nedanför byns gamla kvarndamm i den s. k. skränksvedjan. Dammbyggnaden skulle vara färdig i oktober samma år, men när den tiden kom, var patron Sandström död och den, som å sterbhusets vägnar fick fullfölja kontraktet var Nicanor Sandström.
Av olika anledningar blevo arbetena fördröjda och först när Nicanor Sandström år 1847 sålt Strömsöhr till konsul Franzén och flyttat upp till Johannisfors blev det fart i arbetet. Sågen byggdes med kombinerad vatten- och ångkraft och säges ha varit den första ångsågen i Västerbotten. Såghuset uppfördes i samma stil som Lejonströms, något mindre, upptagande 2 ramar med grova skär. Anordningar vidtogos också för att reglera vattentillgången genom uppdämning av småträsken, som stodo i förbindelse med Finnforsån. En större mangårdsbyggnad, herrgården, uppfördes jämte kontors- och ekonomibyggnader.
Nu vidtog ett rörligt liv nere vid » skränksvedjan». Sandström var rastlös i sitt arbete för sågen. När virkestillgången i Finnforsån blev för knapp och timmer skulle flottas nedför Skellefteälven, lät Sandström gräva en tunnel genom den bergkam, som skilde de båda älvarna åt, och timret drogs medelst rullkavlar genom tunneln till Finnforsån. Denna anordning ansågs på sin tid mycket uppsendeväckande. Sandström planerade även att bygga en timmerränna förbi Selsforsen, vilket företag dock inte kom till utförande.
En olägenhet var dock det sågade virkets transport ned till älvsmynningen. Man buntade ihop virket till stora flottar, som höllos ihop med järnkättingar. Tre man jämte en båt följde med flotten, men denna gick för djupt och älven var på sina ställen för grund. I Kvistforsen sprängdes flotten sönder och karlarna måste rädda sig i båten. Försöket misslyckades. Och sedan måste man köra virket ner till hamnen, vilket givetvis ställde sig för dyrt. Denna omständighet blev ju också den närmaste orsaken till sågens nedläggande och driftens överflyttande till Sävenäs.
En stor dag i Johannisfors’ historia inträffade, när dåvarande kronprinsen, sedermera Carl XV, på sin resa till Norrland 1858 besökte Skellefteå och då även besåg Johannisfors sågverk. »Kungaskjutsen» gick utefter landsvägen på norra sidan av älven med rodd över till Johannisfors. Skjutsbonden Per Andersson Åström i Klutmark, känd för sin kroppsstyrka, hade nog velat mäta sina krafter med kronprinsen och lär ha yttrat: »Jag har hört att Hans Maj:t lär vara stark». — » Ja, nog är jag starkare än du», svarade kronprinsen och någon brottning blev inte av. För övrigt fäste sig folket vid kronprinsens klädsel: han hade en » austet och västet hatt» på huvudet (en hatt i öster och väster).
En annan gäst, som också inställde sig å Johannisfors, var hungersnöden under missväxtåren på 1850-talet. Sandström, som också drev jordbruk — verkshemmanet hade 1 tunnas skatt — ordnade om utspisning åt de hungrande, som kommo i synnerhet från Lappmarken. Maskinisten Berglunds fru hade utspisningen om hand. I ett brev från 1857 omtalar disponent Sandström, att man i en gård vid Lappmarksgränsen påträffat en moder och tre barn, döda och döende, modern med en hötapp i munnen.
Medan Sandström var sysselsatt med sågens byggande bodde hans båda flickor Nina och Stava hos morföräldrarna Westling i Lund. Där fingo de sin första undervisning av fröken Amalia Hofverberg, men när de blevo äldre ansåg fadern att de behövde en grundligare bildning. De flyttade hem till fadern på Johannisfors och en guvernant anställdes, en adlig fröken Anna Braun, som efter någon tid blev fru i huset. Nu vidtog ett livligt sällskapsliv. När det var fest, rodde man med en särskild lustbåt uppefter den idylliska Finnforsån till en udde, Fåfängan kallad, där man förlustade sig i det gröna. Vid sågen voro anställda flera tjänstemän, bland dem en adelsman Magnus Gustaf Wigelstierna. Om honom berättas att han senare gick ut som menig i dansk-tyska kriget 1864. Återkommen därifrån blev han brevbärare i Visby och avled där 1871, då ätten utslocknade.
Ungdomarna hade egna ridhästar och ridturer hörde till de gouterade nöjena. En dag skulle en dylik utflykt företagas. En ung bokhållare vid sågen Hans Petter Hansson skulle rida en av hästarna från byn och under väntan på det övriga sällskapet roade han sig med att hoppa upp i sadeln och ned igen. Av okänd anledning satte hästen i sken, ryttaren föll och släpades med foten i stigbygeln till Klutmarksbackarna, där hästen hejdades av en not och fasttogs av N. J. Åström. Blodig och sönderslagen fördes ynglingen tillbaka till herrgården. » Adjö mina vänner, nu dör jag», sade han till sällskapet. Doktor Lindström eftersändes och han gjorde vad som göras kunde för den olycklige, som avled efter nio dygns svåra plågor. Efter denna händelse anordnades ej vidare några ridturer.
Johannisfors sågverk, som ursprungligen varit i Sandströmska släktens ägo, hade med åren övergått till firman Säve-Leffler-Smith i Stockholm. Sandström var aktieägare och disponent. Men de nya ägarna ansågo, att sågen hade ett ofördelaktigt läge så långt inne i landet och anlade i stället Sävenäs sågverk ute i havsbandet. Ångmaskinen transporterades dit ner och driften vid Johannisfors avtog. Tunneln rasade igen efter några år. Det påstås, att en man blivit begraven där vid raset, vilket dock inte är med sanningen överensstämmande. Herrgården stod öde några år och det berättas, att två karlar en mörk höstkväll kommit nerifrån älven och sett den fullt upp lyst och folk, som rörde sig i dans. En dam hade gått fram till ett fönster och torkat det med en näsduk. Senare flyttades herrgården ner till staden. Platsen, där herrgården stått, är nu övervuxen av tall- och granskog.
Från år 1859 är Sandström disponent för Lejonströms sågverk, som inköptes av handelshuset Meijer & Ungewitter i Stockholm jämte ägaren till Robertsfors bruk Fredrik Petersen. Den sistnämnde bortarrenderade Lejonström till firman A. Markstedt år 1868. Dessförinnan hade Sandström lämnat Lejonström och bosatt sig på Lugnet. Tyvärr blev det inga lugna dagar för honom där, ty ekonomiska bekymmer inställde sig. Oförtrutet arbetade han med konstruktioner, som sysselsatt honom i åratal förut. Men de goda dagarna voro förbi och de hårda åren 1866–67, då så många företag i Skelleftebygden ej kunde rida ut stormarna, tvingade även Sandström att ge upp. De sista åren bodde han i staden, där han avled den 3 november 1875.
Sandström var en storslagen och stolt herre. (Han var »stortänkt», sade bönderna om honom). Därtill rådig och beslutsam. När Bondstaden brann 1835, tog Sandström befäl vid släckningen och genom hans kraftiga ingripande räddades 2:a komministerbostället. Häftig till humörs var han också. Följande berättas: En sågställare Erik Daniel Sundberg kom in på kontoret och begärde löneförhöjning. Disponenten ryckte ned ett gevär från väggen och höjde det hotande. Men Sundberg, som var dalkarl, blev inte rädd utan vred geväret ur händerna på honom och hotade med kniv. Episoden avlöpte dock utan blodsutgjutelse.
Sandströms fru i 2:a giftet Anna Fredrika Christina Braun (adliga ätten 1091) var född den 27 oktober 1827 och dotter till kapten Carl Vilh. Braun och hans hustru Christina Hård af Torestorp. Hon flyttade som änka till Vimmerby, där hon avled den 11 mars 1888.

I första äktenskapet hade kapten Sandström tre döttrar:

1) Nina Lovisa, född 6 september 1837. Gift med milkontrollören Per Robert Sätterholm, född 1833. (Två söner: Robert, död i unga år, och Vilhelm, milkontrollör även han. Död ogift 1933).
2) Aurora Gustava, född 26 maj 1839. Gift 1:a ggn med docenten Daniel Klockhoff, född 1840, död 1867, skald tillhörande Namnlösa sällskapet. Docenten Klockhoffs bodde i »Vershuset» i Uppsala, så kallat därför att så många där sysslat med versskrivning. Personliga vänner till fru Stava Klockhoff voro under denna tid bl. a. Malla Montgomery-Silfverstolpe, Tecla Knös, Helena Nyblom och Anna Hamilton, gift Geete och längre fram bosatt som läkarfru i Skellefteå. Sedan fru Klockhoff blivit änka, flyttade hon tillbaka till Skellefteå, där hon öppnade en privatskola. 1868 anställdes hon som musiklärarinna vid härvarande läroverk, blev ordinarie 1871 och avgick från sin tjänst 1873. År 1872 hade fru Klockhoff gift om sig med lantmätaren Carl Axel Sjöberg, som blev överlantmätare i Norrbottens län. I detta äktenskap föddes en son, Carl Gustaf. Denne fick vid 6 års ålder difteri, varvid modern smittades och avled år 1883. Hon ligger begraven på Neder-Luleå kyrkogård. Sonen uppfostrades på moderns önskan hos mostern fru Sätterholm i Stockholm och blev civilingenjör. Hans dotter Karin är gift med civilingenjör Ivar Hellder och bosatt i Skellefteå. Nina Sätterholm och Stava Sjöberg voro utmärkta av en ovanlig begåvning och älskvärdhet, varför de också blevo livligt uppvaktade av sina manliga bekanta.
3) Selma, född 4 augusti 1841, död 1844.

Barn i andra äktenskapet:
Sonen Helge Nicanor, född 8 juni 1856. Student i Uppsala 1874. Med. lic. 1886. Regementsläkare vid Norrlands dragoner. Uppfinnare av optometern, ett instrument att begagnas vid ögonundersökningar av värnpliktiga. Död 9 oktober 1901 i Umeå. Gift med Signe Pettersson. (En dotter, Anna, död som barn).

Typ av person:Fysisk person

Titel:Byggmästare, skeppsbyggmästare, sjökapten, disponent

Levnadsperiod:1812-05-23 – 1875-11-03

Hem land:Sverige

Hem län:Västerbotten

Hem landskap:Västerbotten

Hem kommun:Skellefteå

Hem socken:Skellefteå

Hem ort:Skellefteå

Hem bygggnadsnamn:Strömsör, Johannisfors, Lugnet

Födelse land:Sverige

Födelse län:Västerbotten

Födelse landskap:Västerbotten

Födelse kommun:Skellefteå

Födelse socken:Skellefteå

Födelse ort:Skellefteå

Födelse bygggnadsnamn:Karlgård

Verksamhet / yrke:Byggmästare, sjökapten, skeppsbyggmästare, sågverksägare

Fridata:Se även boken “Nina pappas snälla flicka” av Anita Salomonsson, utgiven på Ord&visors förlag 2020.

Övriga anmärkningar:“Han var den andre i ordningen och den bäst begåvade av de åtta sönerna” Han var en storlagen och stolt herre därtill rådig och beslutsam. Ur Gamla stadsbor II av G Renhorn.
Byggde Concordia och Andrea Wilhelmina åt firman Markstedt & söner