Header

Beskrivning:Isak Andersson Wikberg, soldat och hemmansägare i Bureå, var född i Bodan av Lövångers församling år 1786 och son till soldaten Anders Flitig och hans hustru från Österbotten i Finland.
Han tog värvning vid Västerbottens regemente år 1805 och antog då soldatnamnet Wikberg, som han behöll hela sitt liv. Följande kontrakt ingicks mellan honom och rotehållarna (Stavningen är moderniserad):
Emellan undertecknad soldatämnet Isak Andersson ifrån Lövånger och underskrevne roteintressenter i Rotan n:o 10 Wikberg vid andra majorens Compagni är följande överenskommelse avslutad.

1) Emot det jag Isac Andersson såsom soldat ingår för deras Rota N:o Wikberg förbehåller jag mig i städsel el. lega Tjugo Riksdaler R. G. S., vilken summa genast utbetalas till mig efter det jag av vederbörande till soldat blir antagen och inskriven.

2) Att utom den vanliga termin betalas mig årligen 2 Riksdaler i fredlig tid, men i ofredlig tid 3 Riksdaler i Riksgälds.

3) Bestås mig den vanliga munderingen, bestående av hatt med dess prydnader, halsduk med rimsa, jacka, väst, byxor, epåletter, skor, ett par ullstrumpor, 2:ne skjortor, en finare och den andra grövre, en nattkappa och mörkblå valmans surtout och allt detta efter compagni-chefens godkännande.

4) Bestås mig till alla möten, så större som mindre, tillräcklig och god möteskost utan betalning.

5) Då jag tillträder Rotan tillkommer mig att få av Rotehållarna en medelålders Bråbärko kring 6 år gammal och tvenne fårkreatur.

6) Att utom den vanliga rotjorden tillkommer mig att få tvenne skäls-lands utsäde av den närmast intill belägna åkren och därjämte rättighet å utmarken låta insyna mig ett nybruk, som jag förbehåller i min och min tillkommande hustrus livstid. För övrigt förbehåller jag mig att få tillräcklig och god Rotäng och därjämte över den vanliga Rotängen 64 Lispund starrhö, vilket allt jag bör få bärga själv, om jag finner mig däruti kunna komma överens med Roteintressenterna, ävenså att jag gemensamt med byn får bete för mina kreatur.

7) Kommer Roteintressenterna att hålla mig kyrkobyshus tillsammans med dem själva, ävensom rättighet att fiska i lag med Byn med smärre våner förbehålles.

8) Förebehåller jag mig att få låna häst till åkren och ved- och höhem-körsel och någon gång till kyrkan om vintern och ävenså att få låna Båt om sommaren vid nödvändiga behov.
Skellefteå den 16 november 1805.
Isak Andersson.

Med ovanstående contrakt förklara vi oss till alla delar nöjda och förbinder oss detsamma fullgöra och uppfylla.
Skellefteå som ovan.
Salomon Jönsson, Pehr Svensson, Nils Svensson (bomärken).

Wikberg deltog i finska kriget 1808-1809 där han tillfånga-togs men lyckades rymma.
I kriget mot Norge var han också med. En av Wikbergs kamrater hade före fälttåget köpt ring och tänkt förlova sig, men när inkallelseordern kom, blev han missmodig och trodde, att han aldrig skulle komma åter. Han sålde ringen till Wikberg, som för-lovade sig med Greta Stina före avtåget. Emellertid kommo båda två tillbaka med livet. Men Wikberg hade blivit sårad av kulsplitter i ena foten och kappan, som han hade i packningen, bar också spår av kriget. Den hade sju kulhål. Kulskärvan i foten fick Wikberg dras med hela livet, men någon tid före hans död blev blybiten synlig under huden och en sonson hjälpte honom att få ut kulsplittret. Under tjänstgöringen på Gumboda hed plågades han mycket av att behöva gå i stövlar; eljest gick han alltid i käng-skor. Blessyren i foten tvang honom till slut att ta avsked från regementet år 1826. Följande intyg företeddes:

”Att soldaten vid Andre Majorens Compagni av Westerbottens Kongl. Regemente nr 10 Wikberg efter en svår blessur ut wänstra foten, varuti kulan ännu är kvar, vilket gör honom uturståndsatt till vidare krigstjenst – dess Arbetsförmåga är i anseende till dylika Blessyrs plågsamma egenskap till en betydlig del i förminskad – warder på min förut avlagda Embets-Ed under förpliktelse av så sant mig Gud hjälpe till Liv och Själ bestyrkt.
Gumboda läger den 1 juli 1826.
J. G. Wåhlberg, Regementsläkare.” (Sigill).

Efter avskedet åtnjöt Wikberg gratial från Vadstena krigs-manshuskassa. Om de krigshändelser, han deltagit i, talade han inte gärna. I fält hade han varit kanonskytt och fått sin hörsel skadad genom kanondundret, ett lyte, som sedan följde honom hela livet.
År 1815 hade W. gift sig med hemmansägaredottern Greta Stina Johansdotter från Bureå, f. 7 dec. 1788, och bodde den första tiden i Vikdahl. Han flyttade sedan till Bureå, där han brukade ett mindre hemman. Detta sålde han och köpte i stället sin svåger Lars Johanssons hemman. Denne hade fått en bråd död. Han hade druckit kall mjölk vid Bure fäbodar och det blev döden. Wikberg förvärvade till slut svärfaderns hela hemman, som utgjorde ½ mantal.
Under 1830-talet inträffade flera svagår och även hos Wik-bergs måste man blanda bark i brödet. Till slut måste han köpa spannmål, och då gingo grannarna i borgen för betalningen. För-bindelsen så lydande:

”Till Grosshandlaren Herr P. L. Janse eller ordres betalar underteck-nade en för alla och alla för en Summa sexton riksdaler riksgälds 24 skill. jämte 6 procents ränta. Valuta bekommen uti en Tunna råg, som härmed reverseras.
Skellefteå den 26 april 1834.
Isac Wikberg.
Johan Andersson, Nickus Andersson, Anders Carlsson (bomärken)
alla i Bure, Skellefteå socken.
Vittna: O. Holmbom, C. G. Mossberg.”

I maj året därpå blev Wikberg lagsökt för skulden och fick då med ränta och lagsökningskostnad betala 20 Riksdaler 16 skill.
Wikberg åtnjöt folks förtroende och följande papper till-ställdes honom av församlingens kyrkoherde:

”Till ledamot av Sundhetsnämnden utseddes den 20 sept. 1834 uti Hans Hanssons i Yttervik ställe Bonden Isac Wikberg i Bure, till vilken således Hans Hansson avlämnar sina handlingar. Wikbergs har såsom uppsyningsman i Bure Bonden Johan Andersson, i Bäck Nils Brandtman och Zacharias Norström, i Burvik med trakten omkring Bonden Johan Persson och Bure sågverksarbetaren Jöns Mellberg.
Nils Nordlander.”

Det var väl för de fruktade farsoterna, smittkoppor och kolera m. fl., som alla dessa män skulle vara på vakt och ingiva meddelande till myndigheterna. Under denna tid tillhörde W. även fattigvårdsnämnden.
W. var skicklig till allt arbete. Han smidde allt till husbehov med tillhjälp av äldsta sonen, som med tiden blev en duktig smed. Alla kördon och redskap tillverkades. Han brände tjära och kolade. När han skulle tända milan iakttog han följande gamla sedvänja: han satte en brinnande näverbit på en käpp och gick med den tre varv runt milan rättönsch och tände därefter milan med den brinnande nävern. Även salpeter tillverkade han och försäljningen av dessa varor var den tiden böndernas enda penningförvärv.
År 1848 satte han ifrån sig hemmanet till två av sina söner och då uppodlade han med hacka och spade flera åkertegar åt den av sönerna, som vid skiftet fått en större vidd odlingsmark. Sysslolös var han aldrig. Under vinterkvällarna slöjdade han bl. a. träskedar, som han sålde för 1 sk. pr styck. Lappa sina byxor kunde han och stoppa sina strumpor, det var han van vid sedan lägerlivet. Och stundom hjälpte han sin gumma att skrubba och karda ull. De voro då båda gamla och sutto i undantagskamma-ren. De bodde vartannat år i gammelgårdens storkammare och vartannat år hos sonen Johan i sommarstugukammaren.
På 1860-talet fick man höra, att björn blivit sedd åt Lövångershållet till. Då vågade man inte låta korna gå i skogen utan vaktare och en söndag erbjöd sig gamle Wikberg, som då var över 70 år, att följa korna till skogs. Den 10-årige sonsonen fick följa med som sällskap. Till pojkens stora förvåning företog sig gamle Wikberg, som eljest höll strängt på söndagshelgden, att riva näver och förfärdiga en stor näverlur (”björnstut”). Genom att tuta i luren skulle man hålla björnen på avstånd. Lyckligtvis kom aldrig björnen och luren kom ej till användning.
Wikberg var en tystlåten och försynt man. Den 5 dec. 1867 avled hans hustru av slag och tre veckor efter avled mannen av lunginflammation den 29 dec. De hade sex barn – sönerna kallade sig Wiklund – vilka följa här nedan:
1) Anders Wiklund f. 8 jan. 1817 död 1893, gift med Christina Elisabet Burman död 1864. (Fyra söner: Johan, Gunnar, Edvin och Sigurd Wiklund boende i Bureå, ävensom Tyko och John Hedlund).

2) Johan Wiklund f. 18 juli 1818 död 4 juni 1894 gift med Marta Lovisa Burström f. 1814 död 1893. (Två döttrar och en son. Barnbarn äro Oscar och Viktor Larsson i Burträsk, bankkassör-skan L. Larsson i Bureå, framlidne Paul Wiklund, fru Edla Lind-holm och fröken Beda Wiklund. Den sistnämnda har lämnat värdefulla uppgifter till denna artikel).

3) Anna Lena f. 11 april 1820 gift med Lars Samuelsson Nyberg i Bureå. (Fem söner och två döttrar, varav en dotter ännu lever. Bland barnbarnen märkes poststationsförest. Konrad Nyberg, handl. J. A. Nyberg, Bureå och löjtnant Axel Nyberg i Skellefteå.

4) Eva Lisa f. 20 nov. 1821 död 20 febr. 1854, gift med Anders Joh. Burman i Bureå. (Två döttrar, Maria och Anna. Barnbarn: framlidne sågställaren Alfred Burman, fru Magda Lundmark och fru Beda Hedlund i Bureå).

5) Greta Kajsa f. 21 nov. 1823 död 1889, gift med Lars Lindholm i Bureå f. 1824 död 1905. (Tre söner och tre döttrar. Barnbarn: Oscar och Johannes Lindholm i Bureå, lärarinnan Emma Lindholm, distriktssköterskan Maria Lindholm i Bureå, kvarn-ägarna Ivar och Josef Lindholm, Skellefteå, folkskolläraren Simon Lindholm i Umeå samt Rudolf och Fritz Holmström, Bureå och chaufför Ragnar Holmström, Skellefteå.)

6) Per Wiklund f. 23 okt. 1825 död 1912, gift 1850 med Mariana Mosesdotter Västerbottning från Kåge f. 1823, för sin fägring kallad ”Kåg-fägsta”. (Två söner och fyra döttrar. Ett av barn-barnen är Seth Wiklund i Bureå, gift med Agnes Hermansson. De ha nio barn).

Typ av person:Fysisk person

Levnadsperiod:1786 – 1867-12-29

Hem land:Sverige

Hem län:Västerbotten

Hem kommun:Skellefteå

Hem socken:Bureå

Hem ort:Bureå

Födelse land:Sverige

Födelse län:Västerbottens län

Födelse socken:Lövånger

Födelse ort:Bodan

Verksamhet / yrke:Soldat och hemmansägare.

Övriga anmärkningar:Gamla Socknebor sid 95.